Att äga en egen veteranbil

Harriet, som hon kallas, är en grå MINI cooper från 1970. Det var farbror Sven som köpte henne för hela sitt sparkapital 1975. Historierna om hur man som barn fick göra utflykter på landsbygden runt Vättern i den lilla engelska bilen är ett av de populäraste samtalsämnena vi har på kusinträffar. När Sven senare fick dålig syn och inte längre ville köra i mörker så såldes Harriet.

Vi hade tur – alla reservdelar fanns

Bertil var den som långt senare såg bilen på blocket. Ägarbyten i tiotal och mycket av den forna putsen var borta men när vi åkt femtio mil för att titta på henne och upptäckte att samma doft av lädersäten, cigariller och doftgran fanns kvar tvekade vi inte en minut. Trots att hon inte startade så lämnades handpenning över. 

Experter tillfrågades och alla klipp på youtube om hur man byter reservdelar på MINI coopers studerades. Reservdelar till mini cooper är lätt att hitta. Vi hittade allt vi behövde: toppackning, bromsbackar och luftfilter hos en man i Uddevalla. Skruvarna däremot satt hårt, då dom rostat fast och allt som oftast smetade motorolja ända upp till armbågarna. Men varje minut i garaget, som skänkte glädje och närhet till sedan länge bortgångna Sven, gjorde mödan värd.

Att föra arvet vidare

Att öppna den knarrande garagedörren en tidig morgon i Juni och se henne där i ljuset av den lågt stående solen, färdigrenoverad, med alla reservdelar på plats och en noga utvald doftgran i backspegeln, gjorde lyckan total. Första utflyktsdagen var kommen. Vid min sida stod Svens barnbarnsbarn Maja. Hennes planer för dagen var sedan länge färdiga. Först ett besök till djurparken, sedan skulle det badas i sjön, tre kulor glass i strut skulle väljas innan dagen avslutades i den engelska bilen på långa landsvägar hem. Precis samma utflyktsmål som gjorts några decennier tidigare med Sven.